Människan är en fabrik.

Blir man inte less på alla problem folk har?

Blir man inte less på att de aldrig tar slut?

Finns det verkligen någon fint med oss människor; när vi gett ifrån oss vårt tjut.

Vem kan man prata med när varje människa är som en partikel. Inte en beståndsdel utan en stor helvetisk soppa.

Ingen är ensam (utom du) alla har kontakt.

Ska man vänja sig vid sin bur? Är kanske varje byte bara samma kaross i nytt omslag. I varje hus, varje gathörn så sitter ju någon person som sitter och tänker.

Kanske är det jag som är annorlunda. Kanske är det faktiskt jag som kommer på något nytt. Är det jag som ändrar innan solen grytt.

Men de är ju inte det.

De är inte det.

Alla sitter gjord av samma dinosaurieskit som nästa tjomme, benstomme.

Ta en dos av endorfin. Dansa en liten stund. Kanske är det du som rullar före sångens slut.

Vi är som maskiner. Vårt blodomlopp är infrastruktur och vår hjärna en fabrik. Ett industrikomplex. Ändliga varianter av stress, slåss, fly. Men också lugn?

Jag vet inte om det känns värt längre. Är verkligheten särskilt intressant. I alla fall inte vi tillsammans.

Jag vill säga att vi ju alltid växer lite till. Men det tror jag inte på. Även fast jag gör det lite. Kanske imorgon.

Jag är bara del av en cykel, ett löv i en flod. Miljoners neuroner lyser just nu med samma tanke. Samtidigt som folk också växer och vissnar så går de igenom samma fas. Enda skillnaden är att det nu var min tur.

Är det värt det? Just nu, nej. Men (där kom ordet igen) tanken får mig att känna mig bättre. Hur piss allt är, och visst är det inte lite härligt ändå att låtsas att man kan. För kanske är det jag som kan tänka längre fram.

Men det är ju inte det. Det är inte så.

Men jag skulle inte lyssna på ett brustet instrument.

Haha, använde ett såntdär rimlexikon. Woah dodged a bullet there lol. Så Asså ni vet, kärlek och sånt?