Människan är en fabrik.
Blir man inte less på alla problem
folk har?
Blir man inte less på att de aldrig
tar slut?
Finns det verkligen någon fint med oss
människor; när vi gett ifrån oss vårt tjut.
Vem kan man prata med när varje
människa är som en partikel. Inte en beståndsdel utan en stor
helvetisk soppa.
Ingen är ensam (utom du) alla har
kontakt.
Ska man vänja sig vid sin bur? Är
kanske varje byte bara samma kaross i nytt omslag. I varje hus, varje
gathörn så sitter ju någon person som sitter och tänker.
Kanske är det jag som är annorlunda.
Kanske är det faktiskt jag som kommer på något nytt. Är det jag
som ändrar innan solen grytt.
Men de är ju inte det.
De är inte det.
Alla sitter gjord av samma
dinosaurieskit som nästa tjomme, benstomme.
Ta en dos av endorfin. Dansa en liten
stund. Kanske är det du som rullar före sångens slut.
Vi är som maskiner. Vårt blodomlopp
är infrastruktur och vår hjärna en fabrik. Ett industrikomplex.
Ändliga varianter av stress, slåss, fly. Men också lugn?
Jag vet inte om det känns värt
längre. Är verkligheten särskilt intressant. I alla fall inte vi
tillsammans.
Jag vill säga att vi ju alltid växer
lite till. Men det tror jag inte på. Även fast jag gör det lite.
Kanske imorgon.
Jag är bara del av en cykel, ett löv
i en flod. Miljoners neuroner lyser just nu med samma tanke.
Samtidigt som folk också växer och vissnar så går de igenom samma
fas. Enda skillnaden är att det nu var min tur.
Är det värt det? Just nu, nej. Men
(där kom ordet igen) tanken får mig att känna mig bättre. Hur
piss allt är, och visst är det inte lite härligt ändå att låtsas
att man kan. För kanske är det jag som kan tänka längre fram.
Men det är ju inte det. Det är inte
så.
Men jag skulle inte lyssna på ett
brustet instrument.
Haha, använde ett såntdär rimlexikon. Woah dodged a bullet there lol. Så Asså ni vet, kärlek och sånt?


